Resultatet är övertygande och befriande, långt ifrån de överväldigande mättande och överdrivna Gigondas- och Châteauneuf-du-Pape-vinerna som vinadvokaten Robert Parker gillade att hylla till skyarna under sin storhetstid. Istället är den förtjusande, välkomnande, entusiastiskt omfamnande och trots sin fyllighet farligt lättdrucken, med en nästan optimal blandning av saftiga röda bär, söt tobak, förföriskt kryddig garrique och smältande tanniner.